En kvinna kom ut i korridoren på det äldreboende jag jobbar på. Hon var förvirrad och bad om hjälp. Hittade inte till sin säng. Hade huvudvärk och mådde illa. Jag förstod på en gång att det inte stod rätt till. Ledde henne in och hon fick lägga sig på sin säng. Ringde 112 och förklarade situationen. Ambulans skulle komma. Kvinnan blev sämre. Jag kontaktade hennes döttrar från Stockholm som just hade anlänt till sitt lantställe i en by i närheten. Kvinnan blev sämre och jag ringde igen och uppmanade ambulans att skynda sig. Tyckte tiden stod stilla. Döttrarna kom...ambulans kom...Det blev ett "möte" med några som var i chock för sin mammas dåliga tillstånd. Lite tårfyllda gav vi varann en varm kram. Ambulansen åkte iväg och döttrarna åkte efter. Jag gick vidare till mina uppgifter att ta hand om mina gamla. Det blev ett "möte" med någon som mötte livets skörhet i form av en mors sjukdom. Någon dag efteråt fick jag en blomma till min arbetsplats med ett litet kort och ett TACK. Ett "möte" som satte sina spår. Efteråt tänker jag ungefär så här: "Jag vill leva ett liv fylld av positiva "möten"...Pärlor på "livets pärlhalsband". Blomman var en vacker orkidee, som nu står på mitt köksbord och påminner mig om "mötet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar